Bjärton Gitarrer

Bjärton gitarrer

Jag växte upp i Kristianstad, Nordöstra Skåne, som musikintresserad grabb på 60-talet. Därmed var det ofrånkomligt att Bjärtons gitarrer tidigt kom med i bilden. Kristianstad ligger bara 4 - 5 mil från Bjärton-fabriken som jag till min stora glädje fick möjlighet att besöka vid ett par tillfällen.

 

När jag sedan, på äldre dar, har jag börjat ägna mig åt att reparera gamla gitarrer, fortfarande i Skåne, men nu i Vejbystrand utanför Ängelholm så har självklart en och annan gammal Bjärton passerat genom verkstaden. Det blir då naturligt att denna närhet till en visst gitarrmärke påverkat mig.

 

En av de första gitarrerna jag ägde var en Bjärton Sammy från 1968, en gitarr som jag fortfarande har kvar. Jag köpte även, när jag börjat mitt första jobb -71, en Espania från samma år. Den var då ett par år gammal, men "ny".

 

Så om man då har spelat och lagat och testat Bjärton-gitarrer i 50 år, får man lätt en särskild faiblesse för märket. Tycker därför att jag kan ta mig en viss rätt att uttala mig om vad jag tycker om Bjärtons gitarrer, nu 30 år efter det att fabriken stängts.

 

Så här tycker jag:

 

De finare stålsträngade gitarrerna, de som byggdes just för att vara stålsträngade är verkligen utmärkta gitarrer. Av de nylonsträngade finns, särskilt enskilda exemplar, av de finare modellerna som var väldigt bra. De lite enklare modellerna är OK.

 

Bjärtons gitarrer var överlag rejält byggda och det fungerade för stålsträngar, men en del av de nylonsträngade blev lite väl överbyggda. Det hindrar inte från att jag har haft, eller provat, ett par riktiga pärlor även bland de nylonsträngade.

Om man kom in i en musikhandel på 60-talets början var de flesta gitarrerna som hängde i butiken Bjärton- eller Levingitarrer av ganska likartat snitt. Merparten av det som såldes var enklare modeller men i affärerna fanns även några som var lite finare, sådana som man bara kunde drömma om som tonåring. De flesta av gitarrerna hade 12-bandshals och många kunde fås med nylonsträngar eller stålsträngar som alternativ. Gitarrerna var av en ganska slätstruken svensk modell, gjorda för visackompanjemang (öppna ackord), och de var överlag inte särskilt spännande. Med Pop- Folk- och Rockvågen under 60-talets tidígaste år började dock gitarrerna att utvecklas och det började sneglas lite på gitarrerna från USA: Gibson, Martin, Guild osv. Tyvärr var det gitarrer som till följd av främst importrestriktioner blev så dyra att de var helt ouppnåeliga för vanligt folk.

På 60-talet, fanns 3 st musikaffärer i Kristianstad. Hagström, Lasses Musik (som ägdes av min morbror) och Lundahls på söder.

 

Skam till sägandes, så sprang jag som grabb helst in i Hagströms musik i stället för till min morbror. Orsaken var väl delvis att jag kunde njuta av att vara lite mer anonym i Hagströmsbutiken, även om jag rätt snabbt blev igenkänd även där. Hos Hagström köpte jag också min Bjärton Sammy, den som fortfarande finns i min ägo.

 

Men framför allt var det de lite mer spännande gitarrerna som lockade i Hagström-butiken. Gibson, Fender, Gretsch - märken som idolerna spelade på!

 

Men där fanns även lite trevligare versioner av Bjärton-gitarrer som jag fick prova och jag minns att ägaren till Hagströmsbutiken en gång berättade att han varit drivande till att ta fram de här nya modellerna. Ägaren hetter Folke Svensson och levde till år 2015, då han gick bort, 89 år gammal. Min far spelade bridge tillsammans med Folke under de senare åren. Det fanns en koppling mellan Folke och min far redan på den tiden när jag sprang i butiken, som jag då inte hade riktig koll på. Far var trävaruhandlare och Folke kom från en sågverkssläkt någonstans vid gränsen mot Blekinge. Sannolikt bidrog denna bekantskap till att Folke, inte utan en viss stolthet, berättade vad han hade tillfört Bjärtons modellutbud.

 

När Gibson J-45 blev känd genom att John och George i Beatles spelade på dem (eg J-160) tillsammans med många amerikanska folkmusiker, som Bob Dylan, Chris Cristoferson m fl, insåg Folke Svensson att det var den typen av gitarrer som behövdes om man skulle kunna sälja. Han tog därför hem en J-45:a från USA och åkte upp med den till Bjärton-fabriken och bad dem att tillverka sådana. De nappade och det blev en fin gitarr som, även om den i ärlighetens namn inte riktigt låter som en Gibson, har ett förhållandevis stort och fylligt ljud och den var tveklöst ett paradigmskifte i det svenska modellutbudet med sin 15-bandshals och sunburst-lackering.

 

Även Jimmy/Sammy-modellerna togs fram på initiativ från Folke Svensson. Hagström-butiken arrangerade kurser i att spela med barré-ackord. Det var helt nytt i visackordsspelande gitarrsverige. Det var bara jazzgitarrister som hade ägnat sig åt sådana konstigheter tidigare. Eftersom J-45-modellen blev dyr (780 kr har jag för mig att den kostade) så togs två enklare modeller fram med 14-bandshals. Dessa var inriktade som alternativ till de eventuella kunder som just barré-kurserna kunde generera.

 

Konceptet var briljant. Man tog helt enkelt lådan från de nylonsträngade gitarrerna och satte på en hals av amerikansk stuk. Pinnstall, 14-band, paddelhuvud i stället för skårat och rundad greppbräda för att lättare kunna ta barré-ackord. Klanglådan som valdes togs rätt av från de lite större nylonarna med raka skuldror, som var den vanligaste modellen under tidigt 60-tal. Ribbningen i lådan var exakt som i en nylonsträngad, solfjädersribbad, utan stallplatta, alltså helt fel enligt alla teorier om hur en stålsträngad gitarr skall byggas. Riktigt hur briljant den här innovationen var vet vi nu, nästan 60 år senare. Gitarrerna höll och ljudet blev hur bra som helst! De här gitarrerna var alltså av hög kvalitet, med halsar som hållit sig raka och kropparna var uppenbarligen tillräckligt stabila för att hålla för stålsträngar. (Därmed har vi sannolikt också förklaringen till att de nylonsträngade gitarrerna inte riktigt kunde jämföras med en spansktillverkad gitarr. De var helt enkelt för grovt byggda.)

 

De här gitarrerna kallades för Jimmy och Sammy.

 

Jimmy liknade en Martin 000 och Sammy (med samma kropp) fick Gibsonliknade sunburst som J-45:an. (priserna var lite mer rimliga: 380/460 kr). Som jag längtade efter att få köpa en J-45:a. Men det blev en Sammy för mig och det har tjänat mig väl genom åren.

 

Alla de här Sammy/Jimmygitarrerna som jag har ramlat över har låtit fantastiskt bra. Så visst blev den innovationen ett lyckokast!

 

Här kommer några fina Bjärton som jag har i min lilla samling eller som passerat förbi genom åren.

Bjärton Sammy

Bjärton Sammy 1968

 

Detta är en gitarr som jag haft sedan den var ny. Det var inte min första gitarr, men den jag haft längst. År 1968 hade Sammy fått en ny tunnare hals med stålförstärkning. Den har verkligen jättebra ljud, men skall jag vara riktigt ärlig inte lika kraftfullt som de äldre Sammy och Jimmy jag stött på. Orsaken tror jag beror på en överdimensionerad halskloss

 

Så glad jag har varit för den här gitarren och så mycket jag spelat på den och även mina barn lärde sig sina första ackord på den. Ändå är den fortfarande i mycket gott skick. Men det faktiskt dags för en halsomsättning nu.

 

Om man jämför klangkroppen med Espania nedan, så kan man se att det är samma form på kroppen och måtten är exakt desamma.

Bjärton Espania

Bjärton Espania 1968.

Den här gitarren köpte jag på Lasses musik 1971 för min första lön. Jag fick ett bra pris, det var min kusin som sålde den till mig. Gitarren har en smal och fin hals som är helt spikrak. Den är fantastisk att spela på, men tyvärr är ljudet ingen höjdare, det är lite väl tunt för min smak.

Bjärton Jimmy

Bjärton Jimmy 1965.

Det här är den av mina Bjärton som ljudmässigt imponerar mest. Jag hittade den som vrak på en gård uppe på Bjäre-halvön. Har för mig att jag gav 450 kr för 3 gitarrer. Den här var värd alla pengarna och jobbet jag gjort med den. Det var flera hål i gitarrens sarg och botten. Men jag har lyckats laga det med skapligt resultat och som sagt, ljudmässigt är det en kanongitarr, väldigt fylligt och kraftfullt ljud. Detta är nog den enda Bjärton-hals som jag stött på, som varit krökt, men den är rätad och fungerar idag utmärkt

Bjärton J-45

Har Du frågor?

Kontakta:

Peter Dahlquist,

tel 0431-453255 eller 0739-659485.

Hagström H-22

Bjärton Sammy

Bjärton J-45 1966

Detta var min drömgitarr när jag var ung. Den gitarr jag aldrig hade råd med. Hittade ett exemplar i Höganäs för 15 år sedan. Jag har lagat en spricka i halsen och gjort en halsomsättning. Ljudet är jättebra och fylligt, men det är ju också en betydligt större gitarr än Sammy och Jimmy.

Älskar den här gitarren, ibland kan det vara bra att vänta 40 år innan en dröm går i uppfyllelse! Och det är precis rätt modell också, med pinnstall. De nyare, med stränghållare, har inte riktigt lika bra ljud (och är inte alls lika snygga).

 

Den här gitarren har 15-bandshals, som på en Gibson J-160. Ibland undrar jag vilken modell det var som egentligen åkte upp till Bjärnum för att kopieras? Men den har X-ribbning som en Gibson J-45, så frågan är om de inte sneglade på båda modellerna?

Bjärton LaRita

Hagström H22/Bjärton Sammy 1966

Den här hittade jag på Ebay som vrak. Ingen god affär att plocka hem Svenska gitarrer från USA, men jag kunde inte låta bli. Ville så gärna sätta händerna i en sådan här. Och det var jättekul! Jag har gjort en renoveringstråd som finns på http://ackegura.proboards.com/thread/14598/hagstr-h22-aka-rton-sammy

Det var en givande renovering. Jag har sålt gitarren vidare, men hann konstatera att det var en väldigt välljudande gitarr, ungefär i klass med min Jimmy. Halsen på denna är inte stålförstärkt och är därför lite tjockare än på min 68:a. Men halsen var helt rak efter 50 år!

 

LaRita 1959

Jag är lite osäker på årtalet på den här gitarren, men den är från slutet av 50-talet.

Ljudet på nylonsträngade Bjärton brukar inte vara lika imponerande som de stålsträngade, men den här var ett trevligt undantag. Har även haft en annan LaRita som lät fantastiskt. LaRita var en av de finare modellerna. Ändå är klanglådan densamma som på min gamla Espania. Och földjaktligen identisk med lådan på Sammy/Jimmy. Även den här gitarren har jag sålt vidare.

 

 

Ytterligare ett par bilder på Bjärton J-45 som jag gjort i ordning, med halsomsättning och spricklagning